|
Vattenskoterförordningen ett slag i luften.
Myndigheterna i landet har i många år drivit en egendomlig och inkonsekvent
kampanj mot vattenskotrar. Först fanns det inga hinder, 1994 infördes en vattenskoterförordning
med allmänt förbud, 1996 hävdes förbudet för sådana skotrar
som är båtar. När sedan Svea Hovrätt godkände vattenskotrar som är båtar enligt
sjölagen, förtörnades miljödepartementet och utlovade ändring för att stoppa den
"missuppfattade" lagtillämpning som hovrätten initierat. Trots att Sverige i EU-samarbetet
godkänt fri rörlighet för vattenskotrar som fyller miljökraven i det
s.k. fritidsbåtdirektivet, utarbetades en ny förbudsförordning - som EG-kommissionen
genast underkände. Efter detta debacle har man i tysthet tagit fram en ny
förordningstext, som blev tillgänglig för allmänheten onsdagen den 9 juni 2004
och som regeringen antog dagen därpå.
Den nya texten beskrivs som en eftergift till EU och sägs häva det allmänna
vattenskoterförbud som anges ha gällt sedan 1994. Därigenom anser man sig ha
kompromissat med EU och tillgodosett dess kritik att regleringen är ett handelshinder.
Men inte heller den nya förordningen håller måttet.
I allmänna farleder
Den skoteråkning som förordningen nu tillåter gäller i allmän farled. Allmänna
farleder är cirka 300 av sjöfartsverket angivna leder (SJÖFS 1988:5), vilka anses
fylla ett samfärdselbehov och enligt sjöfartsverkets policy i görligaste mån bör
hållas fria från nöjesfart. Lederna bildar inget nätverk genom vilket man kan ta
sig dit man vill; de saknas helt längs stora delar av kusterna och går på många
håll en kort sträcka från en hamn ut till havet. Men väl där ute får man inte köra
vidare, för havet är inte allmän farled och förordningen tillåter inte ens s.k.
oskadlig genomfart, som Sverige är folkrättsligt skyldigt att tillåta all passerande
trafik!
Förordningen förbjuder åkning även på eget vattenområde, och eftersom få
äger strand invid allmän farled, blir det alltså förbjudet för en skoterägare att
köra sin farkost till och från egen brygga. Till råga på allt får länsstyrelsena ytterligare
begränsa användningen av farlederna, om de finner skäl för det.
Den som åsidosätter förbudet ska kunna dömas till penningböter.
Ytterligare områden
Länsstyrelserna får emellertid tillåta skoteråkning i en del ytterligare områden
där de finner skoteråkning miljömässigt godtagbar. Sådana förordnanden "skall"
enligt förordningen meddelas för områden (1) där det redan är mycket buller och
trafik, (2) där det är långt till bebyggelse och ointressant ur natursynpunkt, och
(3) där skotrarna annars inte kan medföra "olägenheter för allmänheten", "skada
för djur- och växtliv" eller sprida "smittsamma sjukdomar".
Men länsstyrelserna har varit notoriskt inställda på att stoppa skoteråkningen
och har i remissvar till den förkastade förordningstexten enhälligt tillstyrkt total
förbud för vattenskotrar. Under den gällande regleringen har också bara några få
småområden avsatts för vattenskotrar. Med den nya förordningens egendomliga
formulering kan man inte vänta sig någon större tilldelning i framtiden heller.
Självuppfyllande hotbild
Det blir alltså enligt den här förordningen inte möjligt för en vattenskoterägare
att köra dit han vill med skotern, göra ärenden, hälsa på bekanta, besiktiga sin
egendom eller se på omgivningarna. Vattenskotern ses inte som en båt utan som
en leksak, vilken med särskilt fordon förflyttas till en plats där den körglade
kan åka omkring. Det är tydligen i det perspektivet man sett anledning att som
definitivt förbudskriterium införa "risk för spridande av smittsamma sjukdomar".
Själva förbudsmetoden begränsar därmed användningsmöjligheterna enligt
vad man trott om ägarna, och köpare av vattenskoter blir i endast den som vill
använda farkosten på det sättet. Hotbilden blir självuppfyllande.
Hurudan är i verkligheten vattenskoterns miljörfarlighet?
Beträffande buller och vågbildning har stor finsk undersökning visat att vattenskotrar
av det slag EU godkänner är tystare än andra undersökta motorbåtar
och har försumbar vågbildning. Som jämförelse kan noteras att Sverige tillåter
körning med odämpade V-8or, vilka avger ett fruktansvärt dån över stora områden.
I jämförelse med dem låter en vattenskoter som en symaskin. Här silas
mygg och sväljs kameler.
Nu påstås visserligen att det störande med vattenskotrar skulle vara att de används
till att hoppa på vågor, vilket åstadkommer ett stigande och fallande ljud
som irriterar. Men om skoteråkare åstadkommer sådana störningar kan de åtalas
enligt sjölagen, som har förbud mot störande körning. Detta har ingen åklagare
tagit upp.
Talet om smittorisk har som antytt samband med att skotrarna hänvisas till
landtransport och användning på skilda vatten. Men en vattenskoter är tung och
flyttas ogärna. Farkoster som verkligen flyttas mellan skilda vatten är kanoter,
för vilka något allmänt användningsförbud aldrig ifrågasatts.
I övrigt är vattenskotrar sjöns motorcyklar och har en bråkdel av en vanlig
motorbåts bränsleförbrukning. Eftersom EG:s utsläppskriterier för vattenskotermotorer
är samma som för andra båtmotorer, ligger även utsläppsnivåerna långt
under dem för andra motorbåtar. När svenska myndigheter påstår höga utsläppsvärden
för vattenskotrar jämför man med bilar och andra avgasrenade landfordon.
Det kunde kanske tala för att införa avgasrening för alla förbränningsmotorer
men motiverar inga särregler för vattenskotrar.
Förbudet blir ogiltigt
En grundläggande EU-princip är den fria rörligheten för varor. Medlemsländerna
får inte utan hållbara skäl begränsa rörligheten och får inte införa regler som
inskränker användbarheten av en produkt i ett medlemsland. Beträffande vattenskotrar
och andra fritidsbåtar stadgas specifikt i det nämnda fritidsbåtdirektivet att
medlemsstaterna inte får "förbjuda, begränsa eller förhindra" att godkända
produkter marknadsförs och tas i bruk. Alla försäljare av vattenskotrar
kan intyga att spekulanternas köpvillighet bestäms av rätten att använda farkosterna.
Kommissionen har redan klargjort att det tidigare föreslagna förbudet är ett
handelshinder och att detta gäller varje allmänt förbud som bara kan begränsas
genom beslut på lokal nivå. Det är ingen tvekan om att en regel som inskränker
skoteråkning till allmän farled innebär ett fortsatt allmänt förbud i landet, och att
länsstyrelsernas befogenhet till undantag inte ändrar det förhållandet. Det är sagt
om rörlighetsfrågan men gäller tvivelsutan även frågan om förenlighet med fritidsbåtdirektivet.
Det nya beslutet strider dessutom mot EG:s procedurregler. Förordningen innehåller
sådana tekniska standarder som ej får utfärdas utan att delges EG-kommissionen,
för kommunikation med övriga medlemsstater. Efter sådant delgivande
måste det tilltänkta införandet frysas i minst tre månader, under vilka övriga
stater ska kunna kommentera förslaget. Sveriges regering vill nu påskina att
den nya texten innebär en lättnad i ett tidigare förbud, som enligt ett undantag i
EG-reglerna inte behöver notifieras. Men det är uppenbart att den användning av
"båtmässiga" skotrar som hittills varit fri blir förträngd, inte vidgad, av att hänvisas
till enbart allmän farled. Det motsatta påståendet är ett svepskäl.
Om ändringen träder i kraft kan den vattenskoterförare som påträffas på förordningens
förbjudna vatten ändå inte fällas till straff. Han får antagligen ett bötesföreläggande
som han bör låta bli att godkänna och kommer då att instämmas
till domstol. Domstolen är enligt enligt svensk rätt skyldig att iaktta EU:s regler,
och jag kan inte se att den har lagligt utrymme att fälla till straff enligt den nya
förordningstexten.
Hugo Tiberg
Professor i sjörätt
|
Hugo Tiberg, Professor i sjörätt. |
